Netherlandish Northern Renaissance Painter, ca.1450-1516, Flemish painter. His surname was originally van Aeken; Bosch refers to 's Hertogenbosch, where he was born and worked. Little is known of his life and training, although it is clear that he belonged to a family of painters. His paintings, executed in brilliant colors and with an uncanny mastery of detail, are filled with strangely animated objects, bizarre plants and animals, and monstrous, amusing, or diabolical figures believed to have been suggested by folk legends, allegorical poems, moralizing religious literature, and aspects of late Gothic art. Such works as the Garden of Earthly Delights (Prado) appear to be intricate allegories; their symbolism, however, is obscure and has consistently defied unified interpretation. Bosch clearly had an interest in the grotesque, the diabolical, the exuberant, and the macabre. He also may have been the first European painter to depict scenes of everyday life, although often with a strong element of the bizarre. King Philip II of Spain collected some of his finest creations. The Temptation of St. Anthony (Lisbon) and The Last Judgment were recurring themes. Other examples of his art may be seen in the Escorial and in Brussels. Examples of the Adoration of the Magi are in the Metropolitan Museum and in the Philadelphia Museum, which also has the Mocking of Christ. Bosch, who deeply influenced the work of Peter Bruegel the Elder, was hailed in the 20th cent. as a forerunner of the surrealists, and his work continues to influence many contemporary artists.   Related Paintings of Hieronymus Bosch :. | The Adoration of the Magi | The Garden of Earthly Delights tryptich, | Ship of Fools | Christ Mocked | vagen till golgata |
Related Artists:
William Thompson Bartoll
American, 1817-1857
lesueur
Charles Alexandre Lesueur (Le Havre, January 1, 1778 - Le Havre, December 12, 1846) was a French naturalist, artist and explorer. Pictured here is the oil portrait by Charles Willson Peale of Charles-Alexandre Lesueur. The original hangs in the reading room of the of Ewell Sale Stewart Library in the Academy of Natural Sciences of Philadelphia. In 1801 he traveled to Australia as artist on the expedition of Nicolas Baudin. With François Peron he took over the duties as naturalist after the death of the expedition's zoologist Rene Mauge. Together they collected over 100,000 zoological specimens. Between 1815 and 1837 he lived in the United States In 1833, he visited Vincennes, Indiana where he sketched the first known drawing of Grouseland, the mansion of William Henry Harrison. The mansion is today a National Historic Landmark. In the years 1825-1837 Lesueur lived in New Harmony, Indiana, where he filled sketchbooks full of the finds discovered during the utopian adventure funded by his friend William Maclure. He drew the boat "Philanthropist", which arrived full of intellectuals who came to live in the small town of New Harmony, on the Wabash River. He took research trips and sketched the people and the small towns in the area. He was in New Harmony when Prince Maximilian, Prince of Wied-Neuweid, Germany, and artist Karl Bodmer came to spend five months there in 1832-1833. Prince Maximilian said of Bodmer "He had explored the country in many directions, was acquainted with everything remarkable, collected and prepared all interesting objects and had already sent considerable collections to France" (Elliott Johansen, p. 6) Indeed, LeSeur sent specimens of unique fish, animals and fossils, as well as artifacts he had dug from the Indian Mounds in New Harmony back to France, where they remain. LeSeur returned to France in 1837, only after his friends Thomas Say and Joseph Barabino had died and William MacClure had returned to Philadelphia, accompanied by many of his fine books. He had spent 21 years in the United States, but continued his scholarly studies and activities in France, where he resumed his occupation of artist-naturalist and began to catalogue his extensive research and artwork. At last, he was awarded the honor of Chevalier de l??Ordre Royal de la L??gion d'honneur for his long years of work in the sciences
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.